Indienguide i smyg
Har precis agerat virrig Indienguide åt två blivande reseentusiaster. Jag insåg att jag under mina nästan 6 Indienmånader:
a) besökte väldigt många platser och har en mycket splittrad bild av Indien. Därav supersvårt att ge en "typisk Indiendag".
b) bodde på allför sunkiga hostels och skäms när jag tänker tillbaka på den standard jag bara accepterade rakt av. (Ja, nästa gång betalar 20 spänn till för en fläkt eller en toalett eller ett rum med fönster.)
c) Absolut inte gjorde en turistresa á la besöka Taj Mahal/rida elefant/få massage.
Jag är med andra ord en mycket dålig turistguide men en förjävla bra fattigmans-backpacker-tipsare!
Då gårdagskvällen tillägnades en Lisa som var på superhurtigt laga-mat-humör gick det inte att komma undan med en enkel spagetti och sojafärssås. Nä, det blev restaurangmat deluxe med efterrätt och hela köret. I smyg älskar jag Lisa för det.
a) besökte väldigt många platser och har en mycket splittrad bild av Indien. Därav supersvårt att ge en "typisk Indiendag".
b) bodde på allför sunkiga hostels och skäms när jag tänker tillbaka på den standard jag bara accepterade rakt av. (Ja, nästa gång betalar 20 spänn till för en fläkt eller en toalett eller ett rum med fönster.)
c) Absolut inte gjorde en turistresa á la besöka Taj Mahal/rida elefant/få massage.
Jag är med andra ord en mycket dålig turistguide men en förjävla bra fattigmans-backpacker-tipsare!
Då gårdagskvällen tillägnades en Lisa som var på superhurtigt laga-mat-humör gick det inte att komma undan med en enkel spagetti och sojafärssås. Nä, det blev restaurangmat deluxe med efterrätt och hela köret. I smyg älskar jag Lisa för det.
Un cigarillo por favor
Inringd till Coop ikväll. 16-23 en fredagskväll och jag kommer att älska mina kunder. Alkoholglada och lättsamma och var tredje köp ett ciggpaket.
Annars? Förkylning kom, sågs och besegrades. Snarare en reaktion på lördagskvällens alkoholintagande. Så ja, detta firades med en hel halvtimmes lugn tur på rullskidorna följt av en lika kort stunds mage/ryggträning på lägenhetsgolvet. I knäna kändes det lika obehagligt efter 15 minuter som efter 30. Idag valde jag att tolka detta som att de extra 15 minutrarna inte gjorde någon ytterligare skada.
Nu rehab och sen mot kassan.
Och en stunds efter-frukost-tidsfördriv.
Jupp, jag lever
Dagens multitask: tv/frukost/skissande. Synd att jag inte kan diska/städa/tvätta/gå ut med soporna istället.
Icke-påtaglig stämning
ÖSK-AIK 2-2 och det känns som en segermatch. Den totalt fotbolls-o-intresserade Röda Korsaren har transformerats till hängiven supporter. Eller något åt det hållet.
Örebros kvitteringsmål efter sluttid, på straff. Där och då hade jag nästan kunnat vara en av dem på andra sidan staketet, en i klacken. Nästan. Själva spelet är inte det centrala inte min dolda supportersida. Det jag faller för är stämningen. En arena som kokar av applåder och fylls av något icke-påtagligt stämningsfullt. Åh, så svag jag är för gruppmentaliteter.
Jag har för övrigt stans mest insynsskyddade fönster. All natural.
Örebros kvitteringsmål efter sluttid, på straff. Där och då hade jag nästan kunnat vara en av dem på andra sidan staketet, en i klacken. Nästan. Själva spelet är inte det centrala inte min dolda supportersida. Det jag faller för är stämningen. En arena som kokar av applåder och fylls av något icke-påtagligt stämningsfullt. Åh, så svag jag är för gruppmentaliteter.
Jag har för övrigt stans mest insynsskyddade fönster. All natural.
Fem förluster är fler än fyra vinster...
... eller något sådant. Örebros fotbollslag har inte vunnit en enda match och ligger totalsist i Allsvenskan. Ikväll gästas stan av AIK och det känns nästan lite bäddat för bråk. Jag har hört den ena skräckhistorien efter den andra gällande AIK-matcherna och som Första hjälpare hoppas jag att kvällen blir ett tillfälle att motbevisa detta. Om inte annat kommer en mensvärkslidande, knäsmärtande, förkyld ung kvinna att få det minst lika tufft som ÖSK-spelarna. Det vore alltför tråkigt, va.
Har för övrigt fått min sjätte dos knäakupunktur och hoppas efter varje gång på någon form av mirakel. Nu får det vara slut på smärta och irritation.
Har för övrigt fått min sjätte dos knäakupunktur och hoppas efter varje gång på någon form av mirakel. Nu får det vara slut på smärta och irritation.
Hypokritisk samlare
Det finns mycket att samla på och minst lika många samlare.
Jag är en avhoppare. En judas bland de samlarfrälsta lärjungarna. En undercoverarbetande hemlighetsläcka. En dubbelspion i gränslandet mellan Hamstrarna och De Andra.
Jag har gått från pärmar fyllda med varsamt inklistrade fruktmärken (fruktsort, land, datum) och burkar sprängfyllda med Pucko-flask-lock (orangea metallock tillhörande små glasflaskor med chokladmjölk) till en fruktmärkesignorerande icke Puckodrickande individ. En före detta rasist som joinat Exit. En botoxfylld läpp som sadlat om och kämpar för det naturliga. Eller ett alldeles för dåligt tålamod och mättnad på att Ständigt Vara På Jakt.
Som fruktmärkessamlare är det omöjligt att lägga mindre än fem minuter vid en fruktdisk. Äpplen ska vändas på, mangos ska studeras. Texter ska tydas och ursprungsland klargöras. Som Puckolocksfantast får man räkna med äcklade blickar. Papperskorgar ska fiskas i, kvarlämnade fikarester ska gås igenom.
Nördigt. Äckligt. Idiotiskt. Allt vägs upp av lyckan av att ha klistrat dit ett tidigare osett äppelmärke från Kina i Den Stora Fruktmärkespärmen. Stoltheten att kunna bläddra igenom hundratals olika klistermärken. Glädjen att kunna beskåda burk efter burk med orangea metallock som med rätt teknik ger från sig ett mycket tillfredsställande klickljud när man trycker på dem. En hamsters Nirvana.
Men så finns otillräckligheten. Guiness rekordbok där någon samlare från något avlägset land innehar 15 000 olika fruktmärken. Vetskapen att det varje dag tillverkas tusentals Puckoflaskor och att det aldrig går att fylla sin samlarkvot.
Någonstans där växer jag ifrån mitt hamstrande. Glömmer bort Den Heliga Fruktmärkespärmen. Slänger Puckolocken. Passerar närbutikens fruktdisk utan att ägna så mycket som en tanke åt klisterlapparna. Blir fri.
Idag samlar jag inte på något alls. Jag gillar roliga vykort och underfundiga tavlor. Fyller min lägenhet med små lappar. Tar ned lapparna, byter vid behov. Men, jag är inte längre en helyllefrälst samlarlärjunge.
Hypokrit! skriker min strumplåda när jag en dag bestämmer mig för en rensning. Jag hittar 25 par nylonstrumpor. Och nej, jag använder strumpbyxor väldigt, väldigt sällan.
Jag är en avhoppare. En judas bland de samlarfrälsta lärjungarna. En undercoverarbetande hemlighetsläcka. En dubbelspion i gränslandet mellan Hamstrarna och De Andra.
Jag har gått från pärmar fyllda med varsamt inklistrade fruktmärken (fruktsort, land, datum) och burkar sprängfyllda med Pucko-flask-lock (orangea metallock tillhörande små glasflaskor med chokladmjölk) till en fruktmärkesignorerande icke Puckodrickande individ. En före detta rasist som joinat Exit. En botoxfylld läpp som sadlat om och kämpar för det naturliga. Eller ett alldeles för dåligt tålamod och mättnad på att Ständigt Vara På Jakt.
Som fruktmärkessamlare är det omöjligt att lägga mindre än fem minuter vid en fruktdisk. Äpplen ska vändas på, mangos ska studeras. Texter ska tydas och ursprungsland klargöras. Som Puckolocksfantast får man räkna med äcklade blickar. Papperskorgar ska fiskas i, kvarlämnade fikarester ska gås igenom.
Nördigt. Äckligt. Idiotiskt. Allt vägs upp av lyckan av att ha klistrat dit ett tidigare osett äppelmärke från Kina i Den Stora Fruktmärkespärmen. Stoltheten att kunna bläddra igenom hundratals olika klistermärken. Glädjen att kunna beskåda burk efter burk med orangea metallock som med rätt teknik ger från sig ett mycket tillfredsställande klickljud när man trycker på dem. En hamsters Nirvana.
Men så finns otillräckligheten. Guiness rekordbok där någon samlare från något avlägset land innehar 15 000 olika fruktmärken. Vetskapen att det varje dag tillverkas tusentals Puckoflaskor och att det aldrig går att fylla sin samlarkvot.
Någonstans där växer jag ifrån mitt hamstrande. Glömmer bort Den Heliga Fruktmärkespärmen. Slänger Puckolocken. Passerar närbutikens fruktdisk utan att ägna så mycket som en tanke åt klisterlapparna. Blir fri.
Idag samlar jag inte på något alls. Jag gillar roliga vykort och underfundiga tavlor. Fyller min lägenhet med små lappar. Tar ned lapparna, byter vid behov. Men, jag är inte längre en helyllefrälst samlarlärjunge.
Hypokrit! skriker min strumplåda när jag en dag bestämmer mig för en rensning. Jag hittar 25 par nylonstrumpor. Och nej, jag använder strumpbyxor väldigt, väldigt sällan.
Multitasking när det är som sämst
Jag är väldigt dålig på att multitaska.
Eller, nej. Själva multitaskandet i sig är jag jävligt vass på. Borsta tänderna/kolla facebook/ta på mig strumpor. Prata i telefon/skiva gurka/tänka på hållningen. Titta på TV/göra rehabövningar/sms:a. Eller som vid denna smått ofokuserade uppdatering: blogga/titta på film/chatta med två vänner/stretcha ryggen.
Och så var det tjejen som mediterade i Himalaya och som inte fokuserade på annat än sin andning... Det här samhället möjliggör för en människa som jag att bli en komplett galning.
Och blir jag inte galen av multitaskandet så fortsätter jag nog dessvärre i invanda spår. Utspillda syltburkar och kesolådor och nycklar tappade i avloppsbrunnar och fingrar avhyvlade vid matlagning och... You get it.
Eller, nej. Själva multitaskandet i sig är jag jävligt vass på. Borsta tänderna/kolla facebook/ta på mig strumpor. Prata i telefon/skiva gurka/tänka på hållningen. Titta på TV/göra rehabövningar/sms:a. Eller som vid denna smått ofokuserade uppdatering: blogga/titta på film/chatta med två vänner/stretcha ryggen.
Och så var det tjejen som mediterade i Himalaya och som inte fokuserade på annat än sin andning... Det här samhället möjliggör för en människa som jag att bli en komplett galning.
Och blir jag inte galen av multitaskandet så fortsätter jag nog dessvärre i invanda spår. Utspillda syltburkar och kesolådor och nycklar tappade i avloppsbrunnar och fingrar avhyvlade vid matlagning och... You get it.
Go out or go home
Det har gått långt när ens polarpartner ber en uppdatera sin blogg trots att vi träffas nästan varje dag. Om det har gått för lång tid sedan senaste uppdateringen eller om det är vår relation som gått för långt ska jag låta vara osagt.
Igår begav sig nämnda radarpar ut i Örebronatten. Glatt humör och überbekväma skor. Fuck högklackat med knäproblem. Favvoklubben Satin, ingen kö. Upphämtning av all förlorad öl under Alvedontiden och depperioden. Lite ont i knäna, överkomligt.
Vimmelbilder och folkvimmel. Slemmig kille och jag och Lisa blev återigen ett par. Det skrämde honom föga. För mycket alkohol för att han skulle fatta vinken.
Gymnasieflashbacks och sommarkänsla. Tunna strumpbyxor och åt helsike med TENS-apparaten. Vi var så jäkla snygga.
Idag kommer samvetet ikapp men jag jobbar på det. Att inte känna. Lisa, my guru.
Nu: stadsarna åker till landet och andas Frisk Luft. Matar glömda fåglar och bearbetar Lisas ornitofobi. Köper godis och glass och bara Är.
En...tisdag!
Då jag ibland lever mer i cybervärlden än i the real life känner jag mig nästan tvingad att rättfärdiga mitt leverne (endast för min egen skull, givetvis). Såhär kan en jobbfri tisdag se ut:
07.30 - väckarklockan ringer
09.15 - besök hos sjukgymnast
10.30 - åker hem till en nära vän -och nybliven mamma- för att fika och se den nyfödda bebisen
13.00 - kör vidare till päronen för att överlämna bilen åt far. Får hjälp med att fixa slang till tävlingscykelns bakdäck då jag i nuläget inte är i behov av slanglösa (pysande) däck. Hittar en kvarlämnad matlåda i kylen och glädjs av att slippa laga mat.
15.00 - på väg tillbaka till stan
17.00 - en timmes knärehab framför TV:n
18.30 - cyklar till gymmet och tränar mage/rygg. Sätter nytt personbästa i att stå i Plankan. Skakar som en idiot men kommer upp i 3 minuter och 30 sekunder. Att lyssna på en bra låt är tricket, tror jag.
20.00 - ytterligare en stunds knärehab
21.00 - överkokar pastan och bränner quornfärsen men är rätt glad ändå
22.32 - just nu. Halvdöd i soffan med en dator i knäet. Funderar på hur fa-an jag tänkte när jag bestämde mig för loftsäng.
07.30 - väckarklockan ringer
09.15 - besök hos sjukgymnast
10.30 - åker hem till en nära vän -och nybliven mamma- för att fika och se den nyfödda bebisen
13.00 - kör vidare till päronen för att överlämna bilen åt far. Får hjälp med att fixa slang till tävlingscykelns bakdäck då jag i nuläget inte är i behov av slanglösa (pysande) däck. Hittar en kvarlämnad matlåda i kylen och glädjs av att slippa laga mat.
15.00 - på väg tillbaka till stan
17.00 - en timmes knärehab framför TV:n
18.30 - cyklar till gymmet och tränar mage/rygg. Sätter nytt personbästa i att stå i Plankan. Skakar som en idiot men kommer upp i 3 minuter och 30 sekunder. Att lyssna på en bra låt är tricket, tror jag.
20.00 - ytterligare en stunds knärehab
21.00 - överkokar pastan och bränner quornfärsen men är rätt glad ändå
22.32 - just nu. Halvdöd i soffan med en dator i knäet. Funderar på hur fa-an jag tänkte när jag bestämde mig för loftsäng.
Elva kroppar som inte svarar
Om Örebros (snart hatade) fotbollslag ÖSK varit en skidåkare hade det varit läge att skylla på en kropp som "inte svarar". Den krassa verkligheten är att det är elva kroppar som inte svarar.
Kvällens Första hjälpenuppdrag blev ungefär som årets tidigare hemmamatcher. Förlust. Jag har motvilligt dragits in i fotbollscirkusen och har till min förfäran dessutom börjat lägga spelarnamn på minnet, hålla koll på serietabellen och hoppa högt vid giftiga målchanser. Det här är nörderi på hög nivå (inte för en fotbollsentusiast, däremot för någon som aldrig i sitt liv fattat grejen med lagsporter).
Som nybliven ÖSK-följare (nä, jag är inte vid "supporterstadiet" än) är jag självklart partisk vid dessa hemmamatcher. Neutral i mitt uppdrag som Röda Korsare, med ena tummen hållen för hemmalaget. Men det slutar inte där. Det motvilliga fotbollsintresset får konsekvenser även i matchanalyser och snart är jag sportkommentator på köpet.
Mitt enda kommentatorsuttalande om denna kvälls match skulle kunna låta såhär:
"Om ÖSK spelat resterande 80 minuter på samma sätt som de sista tio hade det inte slutat med ytterligare en förlust."
Jag tror stenhårt på den analysen. Och ja, matchen slutade 1-0 till Kalmar.
Kvällens Första hjälpenuppdrag blev ungefär som årets tidigare hemmamatcher. Förlust. Jag har motvilligt dragits in i fotbollscirkusen och har till min förfäran dessutom börjat lägga spelarnamn på minnet, hålla koll på serietabellen och hoppa högt vid giftiga målchanser. Det här är nörderi på hög nivå (inte för en fotbollsentusiast, däremot för någon som aldrig i sitt liv fattat grejen med lagsporter).
Som nybliven ÖSK-följare (nä, jag är inte vid "supporterstadiet" än) är jag självklart partisk vid dessa hemmamatcher. Neutral i mitt uppdrag som Röda Korsare, med ena tummen hållen för hemmalaget. Men det slutar inte där. Det motvilliga fotbollsintresset får konsekvenser även i matchanalyser och snart är jag sportkommentator på köpet.
Mitt enda kommentatorsuttalande om denna kvälls match skulle kunna låta såhär:
"Om ÖSK spelat resterande 80 minuter på samma sätt som de sista tio hade det inte slutat med ytterligare en förlust."
Jag tror stenhårt på den analysen. Och ja, matchen slutade 1-0 till Kalmar.
Inspiration < 0
Liten update.
1. Jag jobbar inte kvar som städare på Folktandvården längre. Knäsmärtan satte stopp. Istället extraknäcker jag som cykelkrängare på Lindells sport. Inte helt fel det heller. (Det finns dessvärre fööööör mycket sportroligt att lägga pengarna på... Senast idag väcktes suget efter ett par nya skor att ha på gymmet. Jag vet, superonödigt men ack så mycket mer motiverad jag kommer att bli. Och som för övrigt tränings-o-bar har jag sparat många slantar på uteblivna startavgifter och utrustning till cykel/orientering/löpning/rullskidor. Ett par gymskor ter sig som en allt bättre idé ju mer jag tänker på det...)
2. Senaste rehabmomentet är akupunktur. Jag tycker mig kunna känna en förbättring, om än väldigt liten. Jag har upplevt några pauser i värken, pauser där jag känner mig som förr igen.
3. Jag upptäckte ikväll att Henrik Berggren (från mitt favvoband: http://www.youtube.com/watch?v=rrBeWxGnV9A) spelar på Popagandafestivalen vid Eriksdalsbadet i huvudstaden i slutet av augusti. Kanske dags att plocka fram guldstjärnorna ur pyssellådan igen?
4. Nya "Plankan-tiden" är 3 minuter och 15 sekunder. Jag vet, en förbättring med ynka 15 sekunder men damn vad det är mentalt (och fysiskt!) svårt att fortsätta när kroppen skakar som ett asplöv. Istället för pyssellådan bör jag nog gräva i burken med Jävlaranamma. Jag saknar Linn Som Inte Gav Upp.
5. (Endast för att en lista med fem punkter känns mer komplett än en med fyra)
6. (Sista-minuten-bonus-punkt) Cykelabstinensen börjar nå ohållbar nivå. Sommarvärme och sol och jag vill inget annat än att låtsas att det är regn och slask och deppväder. Det är verkligen inte okej att gå och gymma när det är 20 grader och bländande sol!
Ack så nördigt. Men vet ni? Jag är nog rätt nördig. En utesportnörd fast i en gymlokal. Frustration är min träningsenergi.
1. Jag jobbar inte kvar som städare på Folktandvården längre. Knäsmärtan satte stopp. Istället extraknäcker jag som cykelkrängare på Lindells sport. Inte helt fel det heller. (Det finns dessvärre fööööör mycket sportroligt att lägga pengarna på... Senast idag väcktes suget efter ett par nya skor att ha på gymmet. Jag vet, superonödigt men ack så mycket mer motiverad jag kommer att bli. Och som för övrigt tränings-o-bar har jag sparat många slantar på uteblivna startavgifter och utrustning till cykel/orientering/löpning/rullskidor. Ett par gymskor ter sig som en allt bättre idé ju mer jag tänker på det...)
2. Senaste rehabmomentet är akupunktur. Jag tycker mig kunna känna en förbättring, om än väldigt liten. Jag har upplevt några pauser i värken, pauser där jag känner mig som förr igen.
3. Jag upptäckte ikväll att Henrik Berggren (från mitt favvoband: http://www.youtube.com/watch?v=rrBeWxGnV9A) spelar på Popagandafestivalen vid Eriksdalsbadet i huvudstaden i slutet av augusti. Kanske dags att plocka fram guldstjärnorna ur pyssellådan igen?
4. Nya "Plankan-tiden" är 3 minuter och 15 sekunder. Jag vet, en förbättring med ynka 15 sekunder men damn vad det är mentalt (och fysiskt!) svårt att fortsätta när kroppen skakar som ett asplöv. Istället för pyssellådan bör jag nog gräva i burken med Jävlaranamma. Jag saknar Linn Som Inte Gav Upp.
5. (Endast för att en lista med fem punkter känns mer komplett än en med fyra)
6. (Sista-minuten-bonus-punkt) Cykelabstinensen börjar nå ohållbar nivå. Sommarvärme och sol och jag vill inget annat än att låtsas att det är regn och slask och deppväder. Det är verkligen inte okej att gå och gymma när det är 20 grader och bländande sol!
Ack så nördigt. Men vet ni? Jag är nog rätt nördig. En utesportnörd fast i en gymlokal. Frustration är min träningsenergi.
Sahara Marathon, igen?
Där och då stod solen som högst. Den finkorniga sanden virvlade i vinden och klibbade sig fast på varma våta ben. Svettpärlorna i pannan rullade ned över röda kinder, föll som klara droppar och landade i mjuk sand. Pulsen närmade sig max, andningen var allt annat än djup.
Jag bläddrade igenom gamla bilder och minnet av Sahara Marathon väcktes. Algeriet, 2009. Otränad men envis. Kompromissade och ställde upp i 5-kilometersklassen. Ägnade resterande tid åt att intervjua, fota, uppleva.
Tävlingsssiffrorna var inget att hurra över, tiden landade runt 25 minuter. Desto bättre gick det med skrivandet. Loppet resulterade i ett reportage publicerat i tidningen Outside för knappt två år sedan.
Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska ta och läsa:
http://outsideonline.se/2010/05/16/marathon-i-djavulens-tradgard/
Om rehaben snart börjar gå framåt tänker jag göra upp något som kan kallas framtidsplaner. Jag tänker att ett Sahara Marathon 2013 (eller 2014...) vore ett utomordentligt bra mål. Kanske lite mer tränad, kanske med lite mer solskyddsfaktor.
(Lånade bilder. Min externa hårddisk krånglar.)
Jag bläddrade igenom gamla bilder och minnet av Sahara Marathon väcktes. Algeriet, 2009. Otränad men envis. Kompromissade och ställde upp i 5-kilometersklassen. Ägnade resterande tid åt att intervjua, fota, uppleva.
Tävlingsssiffrorna var inget att hurra över, tiden landade runt 25 minuter. Desto bättre gick det med skrivandet. Loppet resulterade i ett reportage publicerat i tidningen Outside för knappt två år sedan.
Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska ta och läsa:
http://outsideonline.se/2010/05/16/marathon-i-djavulens-tradgard/
Om rehaben snart börjar gå framåt tänker jag göra upp något som kan kallas framtidsplaner. Jag tänker att ett Sahara Marathon 2013 (eller 2014...) vore ett utomordentligt bra mål. Kanske lite mer tränad, kanske med lite mer solskyddsfaktor.
(Lånade bilder. Min externa hårddisk krånglar.)
Alvedon no more
Vid 21 års ålder överdoserade jag malariatabletter under en dryg månads tid. Sjudubbel dos. Superklantigt och med jobbiga biverkningar. Yrsel, svimningskänslor, trötthet.
Misstaget har lett till att jag nu, ett drygt år senare, lusläser biverkningslistan på de mediciner jag tar. Maxdosen Alvedon som jag käkat under en dryg månads tid har förvisso inga biverkningar ens i närheten av malariaprofylaxet, men jag känner ändå att de är mer än tillräckliga för att ogillas.
Därför: no more Alvedon. Jag tycker hittills att knäna gör precis lika ont utan paracetamol som med. Det enda jobbiga är väl då att jag fått huvudvärk och tippar på någon form av abstinensbesvär. Jag vet inte. Jag slipper i alla fall spendera hundratals kronor på piller, paja levern och kan dricka en efterlängtad öl (ja, min verkliga ålder är som sagt 22, inte 82 och nej, Alvedonperioden ger ingen som helst mersmak på ett liv som nykterist).
Men, det är sol och sommarvärme. Jag kan göra rehabövningar i stadsparken och kanske komma undan smidigt genom att kalla det "yoga". (Nä, inga yogaskämt by the way. Doktorsuttalandet är fortfarande i färskt minne.) Jag måste börja leva mer NU och inte SEN NÄR JAG ÄR BRA. Det tar knäcken på mig att känna mig så fruktansvärd frustrerad. Mitt sociala liv ligger ju till huvuddelen i sportens värld och det mesta jag blir glad av är idrottsrelaterat. Nördigt? Absolut. Jag känner mig helt lost just nu, jag är inte jag och jag avskyr det. Jag är bara glad utanpå och deppig inuti.
Den Linn jag blir glad av att vara befinner sig på en långtur med mountainbike, på ett distanspass på rullskidor eller med en karta och kompass springandes i skogen. Inte i någon jävla stadspark sprattlandes med benen i vädret.
(Jag försökte börja icke deprimerande, det spårade ur. Ännu ett domedagsinlägg. Jag måste sluta snart.)
Valborg i oskärpans tecken
Med två kära vänner och en icke så kär TENS-apparat hade jag en supermysig valborgskväll i Vintrosa. Ja, du läste rätt. Vintrosa. Folkets hus, till och med. Mer lantis är det svårare att bli.
Lisas brors band hade spelning och som tapper syster/vän/väns vän tog vi plats som åhörare. Inte något fullsatt Globen, däremot publikrekord för Vintrosas Folkets hus. Här snackar vi en lovande framtid!
Ett Valborg i oskärpans tecken då Lisa är blixthatare:
Läkarlösning: börja yoga!
"Din hjärna är vidöppen för smärtimpulser. Du har inte längre något filter som sorterar bort dem."
Och vidare:
"Ibland måste man avsluta utredningar, gå vidare och hitta andra vägar. Jag tror att Ashtangayoga skulla vara något för dig. Din kropp är perfekt för det."
Det här är citerat min läkare jag nyss talade med på telefon. Jag ser det som att jag
a) kan fortsätta leva med konstant värk i bröstrygg och smärta i knäna eller
b) börja med Ashtangayoga.
Några tappra yogaförsök i Indien och jag fattade verkligen inte grejen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av detta doktorsuttalande. Jag är återigen tillbaka till Linn Inbillningssjuk. Det känns för jävligt att inte bli tagen på allvar.
Kanske borde jag bara göra som herrn i vit rock och med all erfarenhet säger:
"Se det som ett maratonlopp, något som inte förändras över en natt. Börja yoga."
Nä, jag tror jag går och gräver ned mig.
Och vidare:
"Ibland måste man avsluta utredningar, gå vidare och hitta andra vägar. Jag tror att Ashtangayoga skulla vara något för dig. Din kropp är perfekt för det."
Det här är citerat min läkare jag nyss talade med på telefon. Jag ser det som att jag
a) kan fortsätta leva med konstant värk i bröstrygg och smärta i knäna eller
b) börja med Ashtangayoga.
Några tappra yogaförsök i Indien och jag fattade verkligen inte grejen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av detta doktorsuttalande. Jag är återigen tillbaka till Linn Inbillningssjuk. Det känns för jävligt att inte bli tagen på allvar.
Kanske borde jag bara göra som herrn i vit rock och med all erfarenhet säger:
"Se det som ett maratonlopp, något som inte förändras över en natt. Börja yoga."
Nä, jag tror jag går och gräver ned mig.
